Alldeles intill där jag växte upp finns en stor trädgård. Tillkommen för att skapa vackra omgivningar till den pampiga huvudbyggnad med flyglar och ekonomibyggnader som byggts med utsikt över sjön.

Trädgården har tre växthus, omfattande planteringar av växter, träd och blommor, omsorgsfullt skötta gräsmattor och ideligen krattade promenadgångar.

Två män skötte i min barndom denna trädgård och den omfattande verksamheten med odlingar varifrån både gästerna i huvudbyggnaden trakterades och folk i bygden kunde handla grönsaker och blommor.

Två män som hunnit åldras och då på 70-talet gjorde sina sista arbetsår innan pension. Efter arbetsdagens slut tog den ene tog sin välputsade Peugeot 504 med metalliclack och taklucka och rullade hemåt. Den andra satte sig på sin skoterliknande Monarkmoped och knattrade iväg. Den ene, han med Peugeoten, var en mycket trevlig och utåtriktad person och samtidigt otvetydigt sinnebilden för en riktig Trädgårdsmästare. Den andre minns jag som mer inbunden, tvär, någon man som barn helst undvek – inte bara för att det lockade att palla gurkor, vindruvor eller äpplen

Det var först efter det att de båda hunnit gå i pension som jag fick berättat för mig att de hade slagits tillsammans i den svenska frivilligkåren i Finska Vinterkriget, just nu 70 år sedan.

Varför denna redogörelse? Jo, för mig är den förknippad med pepparkakor. Ljuvligt och lite skarpt välkryddade och ibland nästan mystiskt tunna pepparkakor som jag varje jul får en leverans av. Pepparkakorna får mig osvikligt att tänka på de båda männen och trädgården där de arbetade och på Finska Vinterkriget. Med sig hem från Finland hade nämligen trädgårdsmästaren inte bara soldaterfarenheten utan också en hustru. Och det är pepparkakor gjorda efter hennes recept som varje år sprider extra julstämning i mitt hem.

Numera är receptet lätt modifierat för att undvika mjölkprotein och mjölksocker. Men pepparkakorna är helt ofördärvade i den smak och utformning som får mig att tänka på barndom, krig, kärlek och de gamla soldaterna som inte bara av äventyrslystnad – tror jag utifrån mina och släktingars minnen av dem – valde att kämpa för något som var större än dem själva.